Dom säger att våra drömmar är för stora.
Men vi kommer aldrig, aldrig att förlora.
— Eric Gadd
fönster
Jag öppnar fönstret mot mig. Det är den enda metaforen för livet jag minns från de dikter jag har läst. För det var en metafor, skriven av en pessimist. Bäst att flytta, om du har sådana fönster för att leva med sådant som får dig att må dåligt får dig inte att gå vidare.
Känns ju lika bra att bara köpa allt helt nytt. Som det ser ut nu verkar det vara omöjligt att lägga ner mina saker i flyttlådor. De hör hemma på hyllorna de står på.. känns det som i varje fall. Haha.. hur ska jag klara av detta nudå??
Nina, du är bra på att bygga upp en fasad. För när du är här så skrattar och ler du, du verlar må bra. Men uppenbarligen mår du dåligt, nu när du berättat det för mig. Jag hade ingen aning.
You can look at a picture for a week and never think of it again. You can also look at a picture for a second and think of it all your life.
—Juan Miró
(Source: humanflower)
Idioter
Idag såg jag någonting som fick mitt hjärta att göra ont. Det var en gammal man som sprang till bussen, och han sprang för allt i världen. Busschauffören såg honom men han körde förbi. Hur kan en människa med ett hjärta göra någonting sådant? Mannen var för tusan gammal och busschauffören förolämpade honom på ett nedvärderande sätt. Nä, fy vad sur jag blir på sådant.
Kanske är det extra känsligt då liknande scenario har hänt mig en gång när jag skulle till bussen med min pappa. Min pappa gick med kryckor och då är det mer eller mindre uppenbart att man inte kan springa! Jag däremot sprang som en galning fram till bussen och gick på, busschauffören stängde dörrarna, fastän han såg att jag var tillsammans med min pappa som var några meter bort. Jag bad honom, andfådd, som jag var, att vänta på min pappa. Han sa då att han minsann fick skynda sig eller ta nästa buss. “han har ju kryckor, ser du inte det?” sa jag. Men han glodde blint på mig men stannade kvar. Jag ville bara skrika halsen av mig, jag ville bara skrika på honom att “för i helvete mannen har cancer och du beter dig som något jävla överklassvin bakom ratten till en buss.” Hade detta varit idag och inte när jag var tolv år gammal hade jag minsann sagt till ordentligt. Även idag var ett sådant ögonblick, tyvärr hann jag inte reagera i tid, hade jag sett det tidigare hade jag rest mig upp och sagt till. Som jag alltid säger, det finns människor till allt.
We must struggle every day so that this love for humanity becomes a reality
När världen faller och människor dör så står vi där, helt tagna av de rubriker vi går förbi på vägen till skolan, jobbet, fikan med vännerna. Vi läser tidningen i all hast på bussen eller tåget, ser Rapport i vanlig ordning klockan 19.30 på SVT1, Aktuellt klockan 21.00 på SVT2 och ibland ser vi kanske på sena Rapport klockan 22.00. Vi ser, vi hör och vi läser om sådant som händer runt omkring oss. Vi ser, hör och läser om vad som händer våra medmänniskor. Ibland blir vi tagna, rädda och ibland kanske vi känner ett visst medlidande. Vi känner hat till människor som begår brott och vi känner likgiltighet till sådant vi inte förstår oss på. Vi säger att världen är liten för att vi inte är öppna nog för att se den.
Asked by Anonymous Anonymous
Vart får du inspiration ifrån? Du skriver så fint.
Det slår mig ibland bara, skulle väl säga att det är livet i allmänhet!
Tack så mycket!
Human flies
Today i ran to the bus as if my life was dominated by the time in a hourglass. Like if every little grain of sand determined my future, my life and it’s possibilities. Today I came to the understanding of life. Not all life through all history of time. Life as we live it today. We live life as we are flies, with only a month to live, a month to take care of. I wonder how it would feel like to be a fly in the society today.
I hate dreams. Dreams are the Sea Monkeys of consciousness: in the back pages of sleep they promise us teeming submarine palaces but leave us, on waking, with a hermetic residue of freeze-dried dust. The wisdom of dreams is a fortune on paper that you can’t cash out, an oasis of shimmering water that turns, when you wake up, to a mouthful of sand. I hate them for their absurdities and deferrals, their endlessly broken promise to amount to something, by and by. I hate them for the way they ransack memory, jumbling treasure and trash. I hate them for their tedium, how they drag on, peter out, wander off.
Pretty much the only thing I hate more than my own dreams are yours.
—Michael Chabon, Why I Hate Dreams
(Source: nybooks)
Mitt liv var planket vid motorvägen för det var det enda som gav mig ro. Tänk om jag kunde komma igenom det lilla hålet i staketet nu, då hade jag mått bra igen.
22.22
För tänk om livet var ett glas som fylls på eller töms på dess innehåll. När jag tänker på hur nära det har varit så mår jag dåligt och jag känner att jag hellre hade legat under gräset, under jorden, nere i magman. Jag vet att filosofiska tankar är som ballonger, antingen svävar de iväg och du ser aldrig när den går sönder, eller så smäller den framför ögonen på dig och du skärras av dess brak. Det må hända att jag vet att ingen ser hur en sårad själ ser ut och det må hända att människor ler även om kroppen gråter och det må hända att vi finns här för att vittna om ballonger, vi bor i en ballongvärld, även om jag hellre kallar det för bubbla. Jag älskar min bubbla men inte det som finns utanför.
NIGHTNIGHT by DEDDY
